Sida 343
Denne herre hade svart hår, upplagdt i de vackraste lockar, jemte svarta, glänsande polisonger och mustascher samt en växt och hållning för öfrigt, som skulle hafva anstått hvilken centaur som helst vid vårt präktiga hästgarde. Kanske skulle han, detta allt oaktadt, likväl icke ha väckt så mycken uppmärksamhet, ty Stockholm har visst ingen brist på unga gentila herrar, med eller utan mustascher, hvilka dagen igenom drifva kring på gator och torg, så framt han icke varit försedd med ovanligt stora glasögon med breda guldbågar, hvilka stucko i ögat på allmogen, som visserligen har godt förråd på träsaker, men desto större brist på silfver och guld.
De öfriga mjölkbuden brydde mycket mor Stina för den unge officeren, och sjelf var hon på det högsta förlägen öfver den eröfring hon tycktes hafva gjort på gamla dagar.
Äfven denna förmiddag såg man den lysande Martis-sonen på torget, och guldglasögonen blixtrade så frestande mot solen.
Mor Stina hade sålt mjölken och uppsteg i sin kärra, hvilken derefter sattes i rörelse, styrande kosan uppför Holländargatan, för att vika af in i någon af de gränder, som leda till Roslagstull, den genaste hemvägen.
Som vanligt, satte sig äfven vår lysande militär i rörelse, följande efter kärran och slående sig dervid på benet med det allra som nättaste ridspö, såsom unga sprättar alltid bruka, när de icke ha sin lycklige häst att traktera.
Gumman såg sig om och upptäckte nu, liksom dagarne förut, samme elegante riddare.
»Ptro!» ropade hon, och detta välkomna ord gick ej förloradt för mjölkhästen.
Men det var för märkvärdigt! När hästen stannade, stannade också officeren, utan att göra minsta min af att vilja närma sig kärran och den deruppå tronande sjuttioåriga sköna. Var det en älskare, så var det åtminstone en af de blygsammaste, i trots af mustascherna, en sådan en, som har nog af den älskades skugga för att lefva och vara lycklig.
Gumman, sålunda bedragen i sitt hopp, gaf sin häst en snärt af piskan, denna utan tvifvel kraftfullare än vanligt, ty hästen började till och med trafva, ett svagt minne af forna lifligare dagar.
Källa: Project Runeberg ·