Sida 349
»Det var inte den första korg Julia gifvit bort,» yttrade Laura.
»Och blir säkert inte heller den sista ... Akta dig, Gustaf!»
Med en ny ed på läpparne tog löjtnanten sin hatt och störtade ut ur systrarnas kammare.
Han begaf sig utför trapporna, men mötte på de mellersta trappstegen en gentil herre, hvilken såg ut som militär och hade stora guldglasögon.
»Ber ödmjukast om förlåtelse!» yttrade den främmande med en artig lyftning på hatten; »mamsell Julia Palm bor ju här i huset?»
»Ja, hon bor här,» svarade löjtnant Gustaf med nyfikna blickar på den främmande.
Det är ovanligt, att en militär begagnar glasögon och ännu ovanligare, att bågarne äro af guld.
»Träffas hon hemma vid den här tiden?» frågade den okände.
»Hon träffas hemma alla tider på dygnet,» svarade löjtnanten, »notabene när hon är hemma.»
»Hon är då inte hemma nu?»
»Nej!»
»Kommer hon då hem snart?*»
»Nej!»
Löjtnant Gustaf var något tvär i sina svar, ty 1:o förargades han öfver den knapphändiga helsningen till honom i Julias bref till systrarna, 2:o förargades han öfver deras repliker och 3:o förargades han öfver att någon annan officer än han sjelf vågade fråga efter Julia Palm. Dertill kom, att den okände herrn som oftast vände bort ansigtet under det han talade, liksom fruktade han att blifva igenkänd, hvilket väckte gardesofficerens misstanke och svartsjuka.
»Jaså, hon kommer inte hem snart?» återtog den främmande med synbar ledsnad.
»Nej!»
»Hon kommer väl hem till natten?»
»Nej!»
»Hon är då bortrest?»
»Ja, det är hon.»
»Har hon rest till landet?»
»Alldeles.»
Källa: Project Runeberg ·