Sida 348
»Hon sa’, att den unge mannen bevisat henne sådana välgerningar, att hon inte en gång med sitt lif kunde betala dem.»
»Nå, hvad är det då för välgerningar han bevisat henne?»
»Det ville inte Julia säga,» svarade Therese; »och hvad Julia inte vill, det gör hon heller inte.»
»Prat ... har inte jag räddat hennes lif kanske! ... Kommer ni inte ihåg, när hon i fjol skulle stiga ned i båten vid Riddarholmen och höll på att stiga ned i sjön i stället; hon hade bestämdt gjort det, om jag inte varit.»
»Du är tokig, Gustaf!» försäkrade Therése.
»Och för öfrigt, kära Gustaf,» inföll Laura, »är han ju en barndomsvän till Julia ... en lekkamrat och ...»
»Vacker lekkamrat!» mumlade brodern; »rätt hyggliga lekar!»
»Åhja, han var inte så ful heller, när man såg närmare på honom,» sade Therése.
»Julia sa’, att han är växt som en Adonis,» meddelade Laura.
»Jaså, hon har reda på det också!» svarade Gustaf; »jag tyckte han såg ut som ett spektakel, jag ... förbannadt löjlig persedel!»
»Och ändå svär du mer öfver honom än du skrattar!» anmärkte Therése.
»Emellertid sa’ mamma, att det var högst opassande af Julia,» anmärkte brodern.
»Det narras du, Gustaf,» genmälde Laura; »mamma sa’, att hvad som passar Julia, passar inte andra flickor, ty Julia är en stor artist och är dessutom för klok flicka att gå längre än hon bör.»
»Jag tycker det är tillräckligt marscheradt, jag,» brummade löjtnanten; »jag ger henne hin!»
»Han får henne lika litet som du,» sade Therése.
»Jag får henne! Hvad pratar du för dumhet! Tror du jag skulle gifta mig med en artist, med en som målar taflor? ... Tron I verkligen att jag skulle vara så dum?»
»Häradshöfding Arenius är inte dum, och likväl sörjer han ännu i dag öfver den korg, Julia gaf honom i fjol,» försäkrade Laura.
»Arenius, som är en så hygglig människa,» tillade Therése, »och har en af de största domsagorna i riket, som pappa sagt.»
Källa: Project Runeberg ·