Sida 347
Trettiofemte kapitlet.
Senare på dagen.
»Jaså, det var alltsammans, det!» ropade löjtnant Gustaf Ell, i det han, på en gång bedröfvad och förargad, kastade sin präktiga gestalt baklänges i soffan i systrarnas kammare; »alltsammans! ...»
»Ja, helsa din bror, står det,» underrättade Therése, ögnande dervid uti ett uppbrutet bref af det finaste velin och med den vackraste handstil.
»Nå, än i ditt då?» vände sig löjtnanten till den andra systern, hvilken likaledes hade sitt bref att studera; »nå, hvad står det i ditt bref?»
»Helsa din bror, står det här också,» tillkännagaf Laura.
»Ingenting annat?»
»Nej, söta Gustaf!»
»Fan förbanna alla qvinnor!» utbrast löjtnanten och sprang upp ur soffan.
»Hu, hvad du tar till också!» ropade Therése.
»Tror du dig stå på Ladugårdsgärdet med dina rekryter,» tillade Laura.
»Det är som jag alltid sagt,» yttrade löjtnanten, gående fram och tillbaka, »att ju sämre man är, desto bättre lycka har man ... Såge jag ut som en bondtupp och hade jag frackskört som hästtäcken, och vore jag som en stekt gås i ansigtet, så skulle jag nog falla på läppen, lita på det.»
»Fy, Gustaf, hvad du är stygg!» tillrättavisade honom Therése.
»Jag kan bli galen hvar gång jag tänker på, hur hon satt och kysste den der bondlurken.»
»Hur kan du yttra dig så om den beskedlige gossen?»
»Hvad för en beskedlig gosse?»
»Herr Kron, vet jag ... Kommer du inte ihåg hvad Julia sa’?»
»Det mins icke tusan.»
Källa: Project Runeberg ·
