Sida 346
och trycksvärta, det är för honom detsamma. Jo, det är just en riktig en, den der!
Vår observator närmar sina guldglasögon den slipade rutan, under det han höjer sig på tåspetsarne, balanserande på dem med en skicklighet, värdig våra älskvärda solodansöser Norberg och Gillberg.
Det är blott ett enda porträtt hans ögon söka: detta porträtt är en ung flickas med utomordentligt sköna och ädla drag.
Bokhandlaren innanför är ej förvånad öfver att denna litografi företrädesvis betraktas och köpes af de förbigående, ty han är van dervid, och som han derjemte är förläggare till just det der stentrycket, så är han också innerligt glad deråt. Det öfriga illustra porträttsällskapet synes ej heller misslynt öfver det företräde man egnar ifrågavarande afbildning. Skulle väl skönhetens seger kunna förtryta det skönas stolta kämpar och försvarare!
Rikskurtisören med guldglasögonen kan ej slita sig från det härliga stentrycket. Han flåsar så häftigt på rutan, att han oupphörligt nödgas med rockärmen borttorka imman, som lägger sig mellan ögonen och föremålet. Hans kropp börjar skakas som af frossan, i trots af den brännande middagssolen, hvilken dessutom, i förening med den långa promenaden, framjagat droppar af svett på hans panna.
Guldglasögonen flytta sig något från sjelfva afbildningen till det nedanför befintliga, utmärkt väl präntade facsimilet.
Då — då lossna hans tungas band, och tvänne ord störta fram på hans läppar.
Orden voro: »Julia Palm!»
*
Källa: Project Runeberg ·
