Sida 351
»Hur olyckligt!» suckade herrn med glasögonen.
»Om förlåtelse, är det olyckligt att vara på landet vid den här vackra årstiden?»
»Är det bekant, hvart hon begifvit sig?»
»Känner jag inte.»
»Kanske har hon rest till ...»
»Hvart?» frågade löjtnant Ell, allt nyfiknare och svartsjukare.
»Kanske hon rest till Nora?» sporde den okände, något darrande på rösten.
»Herrn vet då, att mamsell Palm brukar resa till Nora?» var löjtnantens fråga.
»Ja, jag har hört att...»
»Hvem är det jag har den äran att tala med?»
»Det är då säkert att hon rest till Nora?» fortfor herrn med guldbågame.
»Ja, det är det,» ljög löjtnant Ell, med möda kufvande sin harm.
»Ber om förlåtelse för det jag besvärat herrn!» yttrade den okände, bugade och vände sig om för att gå.
»Får jag inte veta, hvem jag skall helsa från?» fortfor löjtnanten.
»Det var fråga om en tafla ... Förlåt att jag uppehållit!» svarade den främmande, fortsättande sin gång utför trapporna.
»Skadar inte ... jag tänker också gå utför ... Min herre är säkert resande?» fullföljde Gustaf.
»Ja, jag är resande.»
»Tjenar på något regemente, som jag ser ... Vi äro då på sätt och vis kamrater.»
»Förmodligen.»
»Mitt namn är Ell, löjtnant vid Andra lifgardet.»
»Fägnar mig.»
»Och min herres namn, om det tillätes att...»
»Grefve Cronhjelm ... löjtnant på ... på skånska dragonerna. »
»Mjukaste tjenare ... Har herr grefven varit länge bekant med mamsell Palm?»
»Jag har känt henne ända se’n hon var barn.»
»Fanden ta alla barndomsvänner!» mumlade gardes-löjtnanten för sig sjelf; »men,» tillade han högre, »mamsell
Källa: Project Runeberg ·