Sida 49
»Barn, barn!» yttrade hon med en stämma, hvars dofhet tycktes bringa traktens bevingade sångarskaror till tystnad. »Barn! Barn! inprägla denna rysliga syn i ditt unga minne, inprägla den så, att ingen glädje, ingen sorg, ingen himmel, ingen afgrund må kunna plåna den derur! ... Då skall med hvarje år, som förgår, med hvarje timme, som försvinner, detta minne tilltaga och slutligen uppväxa till ett vidunder, som icke en gång skall rymmas mellan himmel och jord ... detta vidunder skall föda ett annat ännu förfärligare, för hvars andedrägt gräs och blommor förtorka, sol och stjernor förmörkas, jord och himmel dö! ... Detta blodets och nattens barn döper jag till namnet Hämd! Hämd! Hämd! Och jag bjuder galgen till fadder vid det dopet ... Hören mig och varen vittnen till mitt löfte, I droppar af ångestsvett och blod, som gjutits på detta förbannade ställe! ...»
*
Sjette kapitlet.
Den treflige gamle.
Utanför Skanstull, men helt nära derinvid, stod på den tiden en mindre byggnad af trä, rödmålad och med hvita knutar. En liten trädgårdstäppa omgaf trenne sidor af denna byggnad, men den fjerde, med sin hvitmålade ingångsport, vette åt stora landsvägen.
Den lilla lägenheten, som vittnade om snygghet, ordentlighet och välmåga, myste rätt intagande mot alla, som färdades förbi den, och nyfikenheten ville gerna veta hvem den lycklige var, som egde eller bebodde den.
Men när nyfikenheten blifvit tillfredsstäld och man fått höra dens namn och yrke, som kallade den trefliga enstaka gården för sin, antog byggningen hastigt, liksom medelst ett trollslag, ett helt annat utseende, och vandraren fördubblade sina steg för att så fort som möjligt komma ur dess grannskap, förvånad öfver att någonsin med välbehag hafva kunnat fästa sina ögon vid ett sådant föremål.
Källa: Project Runeberg ·