Sida 63
och menniskor, fly vi till mörkrets makter ... Det är detsamma ... Framåt, framåt!»
Och dervid fortsatte hon sin brådskande färd. Icke hörde hon gummans jemmerskri och ännu mindre varseblef hon, huru denna, slagen af vidskepelse och förskräckelse, dignade mot marken.
Målet närmade sig. Allt tydligare förnummo den outtröttliga och oförskräckta qvinnans öron skränet af luftens rofdjur, och hon tyckte sig förmärka, huru de flocktals flögo öfver hennes hufvud. Den fasaväckande trehörniga och trearmade byggnaden uppenbarade sig nu genom den mörka, susande barrskogen.
Afrättsplatsens besökarinna hejdade sitt språng, och hennes fot blef tyngre, ju närmare hennes blick omfattade det i luften sväfvande dödsoffret.
Hon släppte de skalmar, hvilka hon hitintills krampaktigt omfattat, och hennes händer hopknäpptes och hennes läppar rörde sig, men något ord från dem hördes icke. En känsla af tallösa qval sammanpressade hennes hjerta och sög åt sig hvarje välmenande tår, som ville fram öfver ögonens glober för att uppmjuka dem, värma dem. Natt utanför dem, natt innanför dem. Dödsengelns hand närmade sig hennes pulsar och skakade sina frostkorn ned öfver lifvets och ungdomens blodsvall.
Då flammade blixt på blixt förbi hennes ögon, och tvänne knallar, liksom af lossade skott, skrälde ånyo i hennes öron, och med ekot af dem förenade sig ljudet af ett groft, hånande skratt, hvilket genomträngde den nattliga rymden.
Detta återkallade henne till lifvet, och hon störtade fram invid vestra sidan af stenmuren åt det håll, hvarifrån hon hörde det vilda skrattet.
Då upptäckte hon på några famnars afstånd från trehörningens åt skogen vända sida en jättehög gestalt med ansigtet vändt mot höjden och armarne hvilande på något, som liknade ett eldvapen.
»Hvem der?» frågade en djup, men klar, manlig stämma.
»Bruno! Bruno!» skrek qvinnan till och raglade mot muren.
»Denna röst! ... Anna! Anna!» skallade ånyo samma stämma.
Och den mörka gestalten nalkades muren och lade sin hand på qvinnans axel.
Källa: Project Runeberg ·