Sida 64
»Du, du!» stammade hon; »du här, här!... eländige! Hvad har du på detta ställe att göra?» tillade hon med återvunnen fattning och nästan skrikande.
»Skåda in i ditt eget svarta hjerta,» svarade mannen, hvars mörka örnansigte i detsamma närmade sig hennes; »skåda derin, ty der står med eldbokstäfver skrifvet, hvad jag har att göra på detta ställe ... Förstår du mig! ... Anna! Anna!»
Under dessa utrop fattade han uti Anna och skakade henne våldsamt.
»Släpp mig, du jordens afskum!» ropade hon, slingrande sig ur hans armar med en åls smidighet; »släpp mig, eller tappar jag med denna ut ditt svarta blod!»
Samma knif, som kort förut blixtrat mot den treflige gamle i röda huset, svängdes nu hotande mot mannen med örnansigtet.
»Hå, hå, du Knapekullas ros!» yttrade denne; »dina törntaggar hafva inte förslöats i den ljuslockiges armar ... I kattens lena hår gömmer du ännu kattens klor.»
»Hvarför denna bössa i din hand?» frågade hon i befallande ton; »hvarför aflossade du de skott, jag nyss hörde?... Svara, Bruno! Hvad har du gjort här?»
»Med denna goda dubbelbössa, som jag nu håller på att ladda igen, såsom du ser,» svarade mannen, »öppnar jag glugg på glugg i din förförares kropp, den nidingens, som dinglar deruppe, och åt hvilken jag önskade hundra halsar och hundra snaror.»
»Gud fördöme dig, Bruno, i din sista stund!»
»När jag fått så många gluggar uti honom, som kulor tinnas i min jagtväska,» fortfor denne, »då bjuder Knapekullas korp — du mins väl att jag kallades så der hemma — sina kamrater, som flaxa deruppe, på storkalaset.»
»Afsky värdt! Gräsligt!»
»Och när solen uppgår, skall dagsljuset stråla öfver den uslingen, och det skall stå som skimrande qvastar igenom honom.»
Dervid lade han an och aflossade begge skotten efter hvarandra, men med kort uppehåll, hvarefter han blåste i pipan och började ladda ånyo.
»Jag tror, att jag träffade hans hjerta med lika säkerhet, som han en gång träffade mitt,» yttrade han derunder
Källa: Project Runeberg ·