Sida 66
med läppar, darrande af ilska; »hör du deruppe, hvad tycker du om mina sex goda bösskulor!»
»Bruno! Medlidande med den döde! ... Hur usel den hämd, som föröfvas på en fiendes liflösa stoft!» ropade Anna, numera bönfallande.
»Hämnas ej sjelfva lagarne på de döda? ... Hvarför steglas den halshuggne? ... Hvarför låter man den hängde sitta qvar i åratal?»
»Bruno! Bruno!»
»Men du har rätt: usel är min hämd, ty han känner icke mer de sår jag gifver honom ... Bättre förstod sig han på den saken ... Kan du räkna de sår han gifvit mitt hjerta, gnistorna af de bränder, han slungat in i mitt bröst? ... Och ändå lefde jag, kunde icke dö ... Sjelfva döden ryggade för min smärta ... ingen hörde mig, när jag tiggde och bad om medlidande ... ingen ... ingen! ... Ha ha! Sex goda bösskulor ... Två till, så blir det åtta ... Ha ha!»
Han lade an och sigtade.
»Nåd, nåd! På mina knän ber jag dig derom,» stammade Anna, knäfallande på den fuktiga marken och sträckande sina armar mot den vilde skytten.
»Ha, ha! ... Så ligger då ändtligen rosen vid korpens fötter,» sade denne och sänkte bösskolfven mot gräsmattan; »nej, Anna, det är inte hämden blott som laddat denna bössa ... det är afunden ... Ja, ännu afundas jag honom der han hänger ... Ännu skulle jag vilja vara i hans ställe.»
»Och hans »rysliga död ...»
»Ack, hvad betyda väl ett ögonblicks marter, när man i åratal frossat af salighet!» inföll jägaren, något vekare och hvilande pannan mot bössmynningen.
Anna uppreste sig från marken och trädde honom några steg närmare.
»Bruno!» hviskade hon, bemödande sig att göra denna hviskning så ljuf, så klingande.
»O, livad jag lidit under dessa långa, förfärliga år!» klagade han.
Anna lösgjorde sakta bössan ur hans armar, riktade den mot skogen och afsköt begge skotten i luften, hvarefter hon kastade geväret långt ifrån sig.
»Anna, hvad gör du!» ropade den afväpnade, liksom vaknad ur en dröm.
Källa: Project Runeberg ·