Sida 67
»Med dessa begge kulor försvunno din hämd och din afund,» svarade hon; »och Bruno är för evigt försonad med sin dödsfiende.»
»Jag? ... Jag? ...»
»Du skall hjelpa mig att nedtaga honom,» hviskade hon, läggande sin hand på jägarens arm; »det skall du göra, Bruno!»
»Jag! ... Hvad tänker du på?»
»Du skall hjelpa mig att lägga honom i den kista jag fört med mig.»
»Du yrar!»
»Tillsammans skola vi gräfva grafven, hvaruti han skall hvila,» fortfor hon, lutande sig närmare intill Bruno och smekande hans mörka kind.
»Och detta fordrar du af mig? ... Af mig!»
»Af dig.»
»Jag förstår dig ej.»
»Du är ej mera din egen ... du tillhör mig ... du är ett verktyg i min och hämdens oemotståndliga hand, den glafven, hvilken skall falla öfver deras hufvud, som tillskyndat honom denna rysliga, skymfliga död.»
»Och du?»
»Af kärlek höjdes jag upp till honom ... för att hämnas honom sjunker jag ned till dig.»
»Anna!»
»Har du förstått mig?»
Bruno slog sina armar om hennes lif, men hon ryckte sig lös ur hans famn.
»Du ser denna mur, Bruno?»
»Ja, jag ser den ... Hvad vill du?»
»Som yngling klättrade du upp till kronan af det högsta träd blott för att tillfredsställa en flyktig nyck af den obetänksamma, lättsinniga Anna.»
»Ja, jag hade kunnat bestorma himmelens fäste blott på en vink af dig.»
»Du tager denna knif.»
»Och med denna knif?»
»Lossar du den döde från det band, vid hvilket han nu gungar i rymden ... Du gör det med sekundens hastighet.»
»Och sedan?»
»Följas vi åt till det ställe, der jag åt honom utsett en graf.»
Källa: Project Runeberg ·