Sida 68
»Och sedan?»
»Går du att göra det största offer, någon dödlig gjort före dig ... Du skyndar att hämnas dens död, som du i lifvet mest hatade bland alla ... Ha, Bruno! Du skall blifva stor, blifva en hjelte i Annas ögon!»
»Och sedan, Anna, sedan?» ropade Bruno, under det branden på hans kinder genomträngde natten.
»Sedan,» svarade Anna, »när du fullbordat det verk, jag från denna stund anförtror i dina händer, sedan, du broder af min stam, är den hämnades älskarinna — hämnarens. »
»Hon är då min, min!» jublade den vilde jägaren och tryckte begge händerna mot sitt våldsamt arbetande, af lössläppta passioner bestormade bröst.
»Bof!» mumlade Anna för sig sjelf; »de kulor, hvarmed du sargat min älsklings lik, skola, som skyhöga fjell, falla öfver ditt eget hufvud tillbaka! ... Den brinnande facklan, jag kastar in i rishögarne, skall varda till aska, liksom de! ... Jag har dig fast, niding! Och lättare sliter du hjertat ur eget bröst, än du sliter dig från mig! ...»
Derefter vände hon sitt ansigte mot Bruno och såg på honom med en blick af sådan tjusande allmakt, att denne ovilkorligen böjde sina knän mot jorden.
Men om han sett denna blick, när den vände sig bort, återtagande sitt innersta uttryck, då hade i sanning både sedelförfalskaren fått hänga qvar vid sin snara och dennes efterlemnade älskarinna icke utlagt några snaror mer.
*
När den treflige gamle följande morgon trädde ut ur det röda huset med de hvita knutarne och, rökande sin stora tobakspipa, styrde sina steg utåt landsvägen samt öfvergick den vidsträckta gräsplanen, hvilken dagen förut varit öfverfyld af Stockholms nyfikne åskådare och åskådarinnor, hof han upp sina ögon, riktande dem mot de af vårsolens guld belagda skogstopparne.
Hvad såg han på, den treflige gamle.
På den strålande majsol kanhända? Ack nej, den som minst femtio gånger trehundrasextiofem sett solen uppgå, kan icke gerna känna nyhetens behag för den enformiga
Källa: Project Runeberg ·