Sida 80
rasade i deras spår, när de segrande öfvergått snaran, ty »Knapekullas ros» vårdade sitt hvita hjertblad och vakade öfver sin älsklings dagar.
*
Sålunda framlefde de sju år tillsammans. Dessa sju år voro för dem blott en enda dag, ty det föreföll deras hjertan, som hade solen blott en enda gång gått upp för att sedan evigt stanna på fästets middagshöjd. Sina lediga stunder egnade mannen åt målarkonsten, och det dröjde icke länge, förrän Anna Jolanta skänkte konstnären ett nytt hufvud att kopiera, Julias lilla hufvud med faderns hår och moderns ögon.
*
»Du kan icke gifta dig med zigenerskan,» sade hon en afton till sin älskling, då han med henne och Julia i sin famn vidrörde detta ämne; »dina anförvandters hat hvilar öfver mitt hufvud; men jag vill icke, att det skall hvila öfver ditt ... Ve den qvinna, som icke kan älska, icke kan vara trogen, icke kan dö för den hon älskar, utan att först behöfva höra sina pligter sig föreläsas af presters deklamerande läppar!»
*
Men omsider började solen, icke luta mot vestern, men fördunklas af moln. Var det skuggan af en faders förbannelse, eller var det skymten af samhällsandan, som rustade sig till hämd mot en laglös kärlek?
Odelius ville infatta sin afgudade perla i guld, och perlan lät sig infattas, derför att han ville det. Om vintrarne uppehöllo de sig i Stockholm, deltagande i dess offentliga nöjen. Man köper icke dessa nöjen för en fänrikslön och betalar dem icke med hvad man inkasserar för oljefärgsmålningar i detta på mecenater så fattiga land.
»Hvarför stänger du dig så ofta ensam inne, Carl?» frågade hon honom en dag.
»Jag håller på att rita något,» svarade han med skygg blick.
Källa: Project Runeberg ·