Sida 81
»Något, som jag inte får se? ... Något, som din Anna ej får glädjas åt?»
»Något, som jag en gång tänker öfverraskä dig med,» genmälde han och började tala om annat.
Anna Jolanta frågade icke mer, men väntade otåligt på öfverraskningen.
Och öfverraskningens ögonblick uteblef ej. En afton inträngde polisbetjenter och stadssoldater i de älskandes boning. Rum och möbler visiterades noga, hvarefter Carl Odelius bortfördes af vakten, och fängelsets portar tillbommades efter en ny sedelförfalskare.
*
Något af hvad derefter timade känner redan läsaren. I fortsättningen följer återstoden.
Det onda, som zigenerskan insupit med modersmjölken och hvilket, genom det hårda bemötande, hon af menniskor utom hennes stam fått erfara, småningom antagit form och betydelse af hat och menniskoförakt, hade, så länge kärlekens ande sväfvade öfver djupet, legat fördoldt, nedträngdt, kufvadt på bottnen af hennes själ.
Men när döden, i bödelns gestalt, trädde emellan henne och hennes kärlek, då blef det natt för hennes ögon, natt i hennes själ.
Och ur det nattliga djupet uppsköt nu det länge fördolda, nedträngda, kufvade fröet, fick rot, stam och krona, hvars svarta, polypiskt rörliga grenar omflätade hela hennes väsen och kramade derur allt det goda, kärleken gifvit hennes hjerta, ja, ända till och med minnet af den frid och lycka, hon en gång njutit. Det föreföll henne, som hade hon aldrig haft någonting att tacka försynen för — som hade hatet oafbrutet fylt hennes hjerta. Den sjuåriga glädje hon njutit var numera för henne blott en gäckande dröm.
I stället för den flydda kärlekens engel sväfvade hämdens furie öfver djupet.
*
Källa: Project Runeberg ·