Sida 89
flickorna undrade på, att hon så ofta blef dem föredragen. Hon förtrollade alla, i hvilkas närhet hon kom. Det lofvade redan mycket för framtiden.
Hennes lycklige, afundade kavaljer för tillfallet var en gosse, visst icke en af de vackraste, men af kraftfull växt, åtminstone för sin ålder, samt med särdeles lifliga och qvicka ögon, hvartill kom ett rikt kastanjebrunt hår, som föll ned på axlarna. Visserligen hade han ej heller så vackra kläder som de andra gossarne — jackan och byxorna voro af ljust vadmal — och så visste alla, att han fick lära sig dansa för intet, ty föräldrarne ansågos för fattiga; men hvad gjorde det? Han var så ovanligt hurtig i dansen, svängde om med sin dam alltid flere hvarf än kamraterna, skrattade jemt så det var lust och glädje deråt, och det klingade så vackert från hans läppar, när han talade. Han såg för innerligt tapper och modig ut, den unge riddaren i vadmalsrustningen. Han var också de små damernas gunstling.
När man ej är framme och figurerar, eller har någon rond att deltaga uti, då står man stilla och konverserar, liksom stort och förståndigt folk. Men smått och oförståndigt folk brukar ej, liksom stort och förståndigt, tala om »vackert väder» eller om att det är »mycket varmt» o. s. v., ty hvad angår en väl Herrans väderlek, när man dansar i en eldad sal, och nog vet man, att det är varmt när man dansar, utan att man evinnerligt behöfver omtala det för hvarandra, liksom stort och förståndigt folk vanligtvis brukar göra.
»Hur gammal är du?» frågade den svartögda blondinen sin kavaljer.
»Fyller snart nio år,» svarade kavaljeren; »hur gammal är du?»
»Går på det sjunde.»
»Dansar du gerna med mig?»
»Ja, jag tycker mera om dig än om någon annan.»
»Så gör jag också om dig ... Hör du, har du börjat gå i skolan än?»
»Nej du, men jag läser hemma för mamma.»
»Kan du läsa innantill än?» frågade kavaljeren med en min af öfverlägsenhet.
Källa: Project Runeberg ·