Sida 104
hänger öfver hans fysionomi. .. det gulgröna bandet, herre, långt och bredt som hans ansigte . . . Jag dubbar på mitt eget sätt, jag. . . Jo jo men, vingarne ha de klippt af mig, men gadden låta de bli, sa’ Broms, när de kånkade af med honom till Marstrand.»
»På tal om Broms, så sitter han väl ännu qvar i lugn på fästningen.»
»Ja visst... men hvad är det för konst att vara lugn, när man natt och dag går med en hel hambult på fotterna! ... Men jag hör till flyttfåglarne, jag, och derför adjö, goda herre!»
»Du har då brådtom?»
»Folket, som . går förbi här, kan ju tro, att herrn antingen är en galning eller en förtappad varelse, efter han står så länge och pratar med en tiggare.»
»Hvart går du?»
»På en krog, för att supa... Efter hvar dubbning ger jag en större middag, liksom kungen brukar göra... men som jag inte har några gäster att traktera, så super jag mig sjelf full... Men så ge då en fattig usling en slant,» tillade tiggaren högre, i det han räckte fram handen.
»Du tigger då?»
»Ja, det är ju mitt yrke ... jag tar emot allt hvad jag får... Herrn känner ju mina grundsatser?»
»Åt en person, som går att supa sig full, ger jag ingen slant. . . det är en af mina grundsatser.»
»Herre,- inte super jag för det jag just tycker om bränvin, utan för det att man en gång må bli af med det sattyget.»
»Och jag ger inte heller slantar åt tiggare, på det man en gång må bli af med dem,» svarade Alm.
»Tror herrn, att man för inte får stå och tala med tiggare?. .. Ger herrn mig ingenting, så tror folket, som ser oss, att vi äro slägt eller goda vänner. .. Det är således inte för min skull, utan för herms egen.»
»Du är då alldeles ohjelplig, din stackare,» beklagade Alm, gifvande tiggaren några slantar.
»Tack, tack! Gud välsigne herrn!» ropade tiggaren med hög röst. »Men,» tillade han sakta, »hur mår lilla Mandis?»
»Bra, kära Svärd,» svarade Alm, med en lätt rodnad på kinden.
Källa: Project Runeberg ·