Sida 106
Tolfte kapitlet. Rösten.
Alm stod qvar på samma ställe, skådande länge nedåt brinken, oaktadt tiggaren icke mer var synlig. Han kände i sitt bjerta några djupt smärtsamma styng, desto svårare att förmildra som han ännu icke rätt tydligt kunde göra sig reda för den känsla, som förorsakat styngen och smärtan.
Tiggarens ord genljödo ännu i hans öron, i hans själ, och han bjöd fåfängt till att gifva dem en mer tillfällig grund och följaktligen en mer oskyldig betydelse. Nästan efter hvarje tillfälle han sammanträffat med magistern från Skinnarviken hade följt något ondt, hvilket han visserligen hitintills lyckats bekämpa, men dock alltid med biträde af någon hemlig trollkraft, direkt eller indirekt meddelad af den gåtlike magistern sjelf.
Tiggaren hade för honom varit på samma gång en olycka och en varning mot olyckan. De ord denne sist yttrat inneburo utan tvifvel någon stundande förargelse, men huru förekomma den? — Alm nästan ångrade, att han icke af honom begärt en ny saga, hvilken, såsom han förestälde sig, skulle ha räckt honom någon Ariadnetråd. Vår gode kammarskrifvare hade blifvit något vidskeplig, och för detta hade han att tacka, icke en upprörd fantasi, utan sjelfva den lärorika erfarenheten.
Han begrep ej, hvarför han rodnat så starkt, när magistern utgöt sig i loftal öfver fosterdotterns skönhet. Huru skulle han då kunna begripa, hvarför magisterns varning, rörande spåret af den lilla foten, tillskyndat honom ett sådant lidande!
Han ångrade, att han släppt tiggaren ifrån sig, innan han af denne erhållit närmare upplysningar.
Källa: Project Runeberg ·