Sida 108
Styngen i hans hjerta förnyades, mångdubblades; såren förstorades bådé på djupet och vidden; han kände, huru hans ansigte bleknade och sammandrogs; men nu — nu kunde han göra sig reda för känslan, för dolken, som träffat hans hjerta. Tiggarens uppmaning att följa den lilla fotens spår hade börjat med att väcka hans fruktan för någon fara, som kunde hota hans fosterdotter. Tiggarens gäckeri med den rodnad, som derunder stulit sig fram på fosterfaderns kinder, hade derefter kastat honom in på sjelfpröfningens bana, hvarvid han tyckte sig finna, att den der fatala rodnaden vore återskenet af någon bjertare känsla, som han ville dölja både för verlden och sig sjelf. Slutligen hade åsynen af den unge sköne mannen öppnat hans ögon för ungdomens och de yttre behagens företräde och öfvermakt i allmänhet, hvarvid han naturligtvis såg sin egen bild allt mer träda i bakgrunden och förblekna. Det var i synnerhet denna sista omständighet som frambragt det törne, för hvilket hans hjerta djupast blödde; men ur blodet uppsteg vissheten om rätta arten af hans känslor.
Upptäckten var gjord. Fosterfadern älskade sitt fosterbarn, men denna kärlek var mer än en faders.
»Herre Gud, är herrn sjuk?» frågade medlidsamt en madam, som snuddade förbi honom.
»Nej, nej, gudbevars, alls inte!» svarade han, strök sig med handen öfver ansigtet, fortsatte derefter med raska steg vägen uppför brinken och vek af till höger in på Vester-långgatan.
1 det mörker, som ovissheten om eget inre tillstånd utbreder öfver själen, stapplar den säkraste fot och förvirras det starkaste hufvud; men när upplysningen om rätta orsaken till hjertats oro och qval sprider sitt klara sken inom en kraftfull hjerna, blir en fast och redbar karakter snart mästare öfver hjertats rörelser. Det är förståndets gyllne Neptuniudd öfver känslornas stormande vågor. Det ligger en gudakraft i den udden, och hvad förmå väl mot den passionerna, dessa jordens oroliga barn, dessa lifvets gäckande dunstbilder, som visserligen ofta nog kunna undanskymma solen, men aldrig släcka . dess glans eller rycka den från dess fäste.
»Visserligen är jag icke mera ung,» sade Alm för sig sjelf; »men jag vill inte bortbyta min mannakraft mot mången ynglings bjerta blod och sjudande pulsar. . . Jag
Första älskarinnan. 8
Källa: Project Runeberg ·