Sida 110
»Hvadan denna evigt närda trånad? Fjerran bort mot himlarandens blånad Sänder jag en tårfull blick och tänker: O, der himlens hvalf sig mystiskt sänker, Der mitt Eden blänker!
Der på bergen, i Cytheres strålar, Glädjens frukt, i qvällens skimmer, prålar. Och jag ilar, bergets topp jag hinner, Tåren, perlande, på ljungen rinner, Öknar blott jag finner.
Hvarje bild, hvaraf min åtrå väckes,
Ar en meteor, som tänds och släckes. Hvarje blomma, som mig tjusning bringar. Ar en fjäril, som på rosenvingar Ur min hand sig svingar.
Bäcken vandrar genom blomsterdalar. Ack, mitt glömda modersmål han talar! Skogarne likt gröna sjöar svalla,
Träden susa, doft min forntids alla Vålnader mig kalla.»
Källa: Project Runeberg ·