Sida 111
Sängen tystnade, men några löpningar öfver tangenterna vidtogo, fördjupande sig i de mest fantastiska modulationer och ackordgångar.
»Det är Amandas egen komposition,» berättade en af pensionärerna.
»Amanda sätter så gerna musik till Stagnelii sånger,» omtalade en annan.
På Alm gjorde sången ett på en gång sorgligt och trösterikt intryck: sorgligt, emedan han tyckte sig höra ett klagande, oskyldigt hjertas längtan efter den barndoms-glädje, af hvilken det aldrig fått njuta; trösterikt, när han deruti icke kunde upptäcka något spår af den våldsamma passion, för hvilken tankarne både på barndom och ålderdom bleköa.
Han ämnade gå in i sångrummet, då en annan dörr öppnades och fru Grå visade sig i salen.
»Herr sekter,» yttrade hon half högt, »just nu tänkte jag på er... Var god och stig in till mig på några ögonblick. .. jag har något angeläget att tala med er om.»
Alm ändrade följaktligen sin kurs och följde med pen-sionsfrun in i dennas enskilda kabinett, der han bredvid henne tog plats på en soffa.
»Ja, jag har något mycket angeläget att säga er,» började fru Grå, »och jag förebrår mig nästan att jag inte förut samtalat med er i detta ämne, ty ingen hade varit mer berättigad till detta förtroende än ni, till följd af det varma intresse ni hyser för...»
»Det gäller Amanda!» inföll Alm; »för Guds skull, hvad är det?»
»Ingen bör bättre än ni veta, hur mycket jag älskat dfenna flicka och hur innerligt jag med er gladt mig åt de ovanliga framsteg, hon gjort i allt hvad hon företagit sig ... Hon har i alla afseenden varit en prydnad, en stolthet för min pension.»
»Hon har varit det, säger nil» utbrast Alm darrande; »skulle hon dä inte vara det mer!»
»Under loppet af de sista tolf månaderna har hon förorsakat mig de största bekymmer, och jag har icke mer hennes förtroende.»
»Och detta har ni inte sagt mig förr! . . . Min fru, ni oroar mig grufligt!»
Källa: Project Runeberg ·
