Sida 112
»Just derför att jag visste att jag skulle oroa er, har jag i det längsta tegat för er, ty jag hoppades att min ömhet och mina vänliga förmaningar slutligen skulle vinna nägon makt öfver henne ... men ...»
»Tala, min fru!.. . Jag mäste veta, jag vill veta allt, ty, såsom ni nyss sjelf behagade medgifva, jag har rättighet dertill!»
»Nåväl, jag skall tala . . . Amanda har blifvit mycket förändrad.»
»Men på hvad sätt då?. . . Och hur har ni erfarit
det?»
»Amanda är icke mer så road af sina studier eller
arbeten inom pensionen som hon varit förut... Hon söker alla möjliga anledningar och tillfallen att slippa undan dem. .. med ett ord, hon går ofta ut i staden, ensam
ut, och ingen får veta, hvart hon går eller hvad hon har för sig.»
»Men hur kan ni väl tillåta henne att gå ut ensam?»
»Ni har ju sjelf bedt mig att inte lägga något strängare band på hennes vilja. . . och dessutom har det alltid varit svårt för mig att neka henne något... Det förstås, att hon kan ha någon anledning att gå ut, såsom för att köpa stramalj, sångnoter, färger eller dylikt.. . men hon dröjer borta flere timmar och är alltid så rädd för att någon af de andra flickorna skall följa henne eller veta hvart
hon går.»
»Och när ni frågar henne om orsaken till hennes långa bortovaro?»
»Så iakttager hon den envisaste tystnad, och jag må bära mig åt hur jag vill, så står det omöjligt till att få veta något.»
»Det var mycket sorgligt att höra!» sade Alm med svag röst och stirrande ögon, ty han erinrade sig i detta ögonblick tiggarens varnande ord.
»Och när jag hotar,» fortfor frun, »att tala om allt
för er, så ...»
»Nå?» frågade Alm med beklämdt hjerta.
»Så tyckes det visserligen gripa henne djupt, ty hon har mycken respekt för er,» svarade fru Grå; »men...»
»Men,»
»Men jag vinner ingenting för det... Hon utbrister blott i tårar och besvär mig att icke yppa något för er,
Källa: Project Runeberg ·
