Sida 113
utlofvande med hand och mun att icke gifva mig flere anledningar till bekymmer.»
»Och hon håller inte sina löften?»
»Nej, hon håller dem inte ... I går . . .»
»I går, säger nil»
»Ja, i går middags klockan tolf gick hon ut, mig ovetande, och kom inte hem förr än klockan slagit tre på eftermiddagen.»
»Och hvar hade hon då varit?»
»Som vanligt fick jag intet svar på mina frågor, oaktadt jag tog rätt allvarsamt uti med henne.»
»Och detta hennes besynnerliga uppförande började redan, som ni säger, för ett helt år sedan?»
»Ja.»
»Och fortfor således äfven i våras?»
»Ja, herr sekter.»
»Fast hon den tiden gick och beredde sig till sin första nattvardsgång?»
»Utan tvifvel. .. men då hade jag svårare att kontrollera henne, ty läsningen i kyrkan försiggick inte alltid inom bestämda timmar.»
»Hvad ni berättat mig, min fru, bedröfvar mig så djupt, att jag knappast har ord för att beteckna hvad mitt inre känner,» sade Alm, i det han torkade bort några tårar, som smugit sig fram ur hans ögon.
»När ni då får veta, hvad jag fick veta i dag!» utlät sig frun, betraktande med djupt deltagande den lidande mannen, hvars innersta kanske låg tydligare för hennes erfarna blick än det någonsin, före den dagen åtminstone, legat för honom sjelf.
»I dag... hvad har då händt i dag!» utropade han förvånad, liksom tyckte han sig redan ha hört nog.
»Jag nämde nyss, att hon i går middags var borta i tre hela timmar, och att jag då, lika litet som förut, fick veta, hvar hon vistats under denna tid.»
»Ja, ni nämde det.»
»I dag berättade en af flickorna for mig, att hon mellan klockan tu och tre sett Amanda gå öfver Norrbro i sällskap med ...»
»I sällskap med?» upprepade Alm, resande sig upp från soffan med ett ansigte, som i hvithet täflade med fönstergardinerna.
Källa: Project Runeberg ·
