Sida 366
Amanda, som hörde rasslet af riglarne, vände sig förskräckt om; men innan hon hunnit ens ana meningen med dessa försigtighetsmått, störtade Räyel emot henne, slog sina armar om hennes smärta lif och tryckte henne våldsamt mot sitt bröst.
»Nu må han komma!» ropade den ursinnige; »såsom brudgum ej, men väl som marskalk på vårt bröllop . . . ha, ha ... min var du, min blir du! .. . Hvarken himlar eller afgrunder rycka dig nu ur mina armar! ... Kom, kom, du älskade ... du skönaste.»
»Marie, Marie! Hjelp, fräls mig!» jemrade sig Amanda, nästan qväfd mot den vansinniges bröst.
Ett starkt buller, blandadt med gälla ångestrop, hördes utifrån tamburen.
»Ah, du är mer yppig och skön än gracernas moder!» fortfor Räyel med blodröd panna och gnistrande ögon.
Källa: Project Runeberg ·
