Sida 367
»Alm, Alm! Evige, barmhertige Gud!»
»Må jag nu fritt bli fördömd!» rasade våldsverkaren; »jag far dock till helvetet med himlen i famnen!»
Dervid drog han med sig Amanda, i trots af hennes förtviflade motstånd och sönderslitande klagorop, bort till den sidan af salongen, der qvällens skuggor draperade sig öfver en gyllene divans purpurröda sidenkuddar.
I detsamma uppsprang salongsdörren med en skräll, hvaraf hela paviljongen skakades, och in i salongen trädde en vild, jättehög gestalt.
Vid denna syn slagen af häpnad och förskräckelse, släppte Räyel Amanda, som maktlös och förbleknad nedsjönk på divanen.
»Jag tror det förut är röfvare och mördare härinne!» sade jätten vid dörren; »men hvarken tål jag någon fuskare eller erkänner jag någon mästare i yrket.»
Dervid ryckte han upp ur barmen en lång knif med bred slipad egg och rusade längre fram in i salongen.
Ungefär vid samma tillfälle steg Alm ur båten upp på bryggan.
»Jaså, om en halftimme då,» sade den ena af rodder-skorna.
»Om en halftimme kommer jag ned och följer då med till staden,» svarade Alm ined vemodig stämma.
Orsaken till detta uttryck af vemod förklaras i korthet af följande. När Alm strax på eftermiddagen lade ut från Riddarholmcn, beklagade han sig öfver vestanvinden, som med sitt »stick i stäf» fördröjde det ögonblick, då han såsom trolofvad skulle sluta till sitt bröst den flicka, hvilken, under sju års vexlande förhoppningar och lidanden, utgjort hans tankars, hans känslors skönaste föremål. Med hvilken outsäglig hänryckning hade han ej otaliga gånger genomläst den dyrkade flickans bref, deruti hon med en skön själs rikaste färger tecknat sin önskan att få bjuda honom sin hand till en förening för lifvet och evigheten! Men under den långsamma, flere timmar medtagande färden, framstälde sig den ena frågan efter den andra till hans besvarande. Hvad hadc väl förmått Amanda till detta steg, som öppnade
Källa: Project Runeberg ·
