Sida 368
för honom ett nytt, oväntadt lif af lycka och sällhet? Hade väl ett hjerta, så mildt och försonligt som hennes, helt och hållet lyckats förqväfva sin första, mäktiga böjelse, äfven om denna böjelse på det ovärdigaste sätt blifvit besvarad? Skulle den icke tvärtom vakna till nytt lif vid första möjlighet till, om också blott ett yttre försonande af det fel, hvaraf hennes hjerta ännu blödde? Vore det väl möjligt att ett öga, så ungt och skönt som hennes, beständigt kunde blunda för ungdomens och skönhetens företräden? — På grunden af alla dessa frågor uppreste sig slutligen den fasta öfvertygelsen, att Amanda bragt tacksamheten ett offer. Men borde väl han mottaga detta offer, han som i skötet af medelålderns dagar redan långt före detta vant sig att lida och försaka? En inre, mäktig stämma sade honom, att han icke borde det. Visserligen hade han ej mycket förtroende för löjtnant Räyels förmåga att kunna bereda Amandas lycka; men han hyste ett desto större till hennes att kunna förbättra honom. En qvinna, sådan som Amanda, borde, enligt Alms omdöme, kunna fästa serafens vingar äfven på en demons skuldra. Af detta skäl och emedan han dessutom trodde sig veta, att Amandas far, som gynnade partiet med Räyel, högst ogerna skulle bifalla en förening mellan henne och en ringa, obemärkt tjensteman, beslöt han att återgifva Amanda hennes löfte samt följaktligen förblifva hennes anspråkslösa vän, när han måste afsäga sig den lyckan att blifva hennes make.
Med detta fasta beslut närmade han sig paviljongen, då han blef varse en hop drängar, hvilka stodo innanför trädgårdsgrinden under lifligt sorl och ifriga åtbörder.
En liten man med vaxdukshatt skilde sig ur hopen och sprang emot Alm.
»Sådana backharar, bönhasar, buskriddare!» skrek den lille mannen; »ett helt dussin långa drular, och ändå ha de inte mod att springa upp i det der huset, der man nu som bäst stjäl, röfvar, mördar 1»
Alm betraktade öfverraskad den lille mannen, hvilken han tyckte sig ha sett förut.
»Skynda, herre 1» fortfor denne; »deruppe är den största erkebof, som någonsin kört knif mellan refbenl»
»Nej, jag misstar mig icke!» ropade Alm och grep ett säkert tag i den lille mannen; »kom lut, godt folk, och
Källa: Project Runeberg ·
