Sida 114
»I sällskap med en ung, elegant herre,» svarade frun bestört, ty hon säg färgförändringen i kammarskrifvarens ansigte.
Alm gick tigande fram till fönstret, hvilket han öppnade på vid gafvel, liksom kände han sig i behof af frisk luft; men hastigt tillstängde han åter fönstret och mötte midt på golfvet värdinnan, hvilken, förskräckt af hans våldsamma sinnesrörelse, äfven uppstigit.
»Och hvad sade hon om sin kamrats rapport?» frågade han med återvunnet lugn, »ty jag förmodar att ni ej dröjde med att gifva henne del deraf.»
»Hon svarade, med en häftighet i ord och åtbörder, som jag tillförene ej funnit hos henne, att hon inte gjort något, som hon behöfde blygas öfver, och att hon heller aldrig kommer att göra något sådant.»
»Ah, det var ändå något!» utbrast Alm, kännande sitt bröst någorlunda lättadt.
»Men hvem den personen var, som hon sällskapade med öfver Norrbro, eller hur hon blifvit bekant med honom, det har hon inte velat upplysa mig om,» tillade frun.
»En omständighet lugnar mig likväl,» yttrade Alm.
»Och det är?»
»Det är visserligen sant, att hon icke velat bekänna hvar hon uppehållit sig, eller hvad hon gjort alla de der gångerna hon varit borta... men i stället för ätt hopdikta några historier, såsom fallet oftast varit och är med andra, har hon föredragit att tiga, och det bevisar åtminstone, att hon till sitt försvar icke velat begagna sig af lögnen . . . Emellertid vill jag sjelf tala med henne om saken.»
»Ja, jag tror att det vore af högsta vigt.»
»Det är klart, att hon förehafver något, som hon ej vågar förtro åt andra.»
»Ja visserligen.»
»Men att detta något icke innebär det dåliga eller brottsliga, derom är jag säker.»
»Gifve Gud att så vore!»
»När talade frun sist med henne om den der promenaden öfver Norrbro?»
»För omkring halfannan timme sedan.»
»Besynnerligt!... Nyss, när jag kom hit, hörde jag henne sjunga vid pianot... det var några verser ur Stagnelii »Längtan», en ingifvelse af äkta barnaoskuld och som hon
Källa: Project Runeberg ·
