Sida 115
föredrog på sitt vanliga rena, känsliga och intagande sätt.. Tro mig, min fru, man sjunger inte ett dylikt stycke med detta sanna uttryck strax efter en sådan upprörande scen, som den ni troligtvis haft med henne, om man inte sjelf är oskyldig och har ett rent medvetande .. . Denna flicka, till sitt yttre redan så utvecklad, är likväl ännu blott ett barn till själ och hjerta, derom är jag fullkomligt öfvertygad . . . På sin höjd har hon gjort sig skyldig till någon af de obe-tanksambeter, so.m äro oskiljaktiga från barndomen, ehuru hon, af vanlig barnslig rädsla eller envishet, icke velat fram dermed ... Ja ja, så förhåller det sig, min fru!»
Alm blef, under det han så uttryckte sig, till den grad införlifvad med denna tanke, att han glömde både tiggarens ord och allt hvad pensionsfrun nyss anfört.
Han kände sitt goda lynne återvakna och begaf sig ut i salen för att genast tala med sin fosterdotter.
Fru Grå följde honom, skakande på hufvudet.
Utkomna i salen, stannade både han och hon, ty i detsamma hördes ånyo den klara rösten, men i följande, med sydlig glöd och värme utförda sång:
»Hvar är du, kärlek? O, hvem ger mig vingar? Omätligt, ja, som verldsteorben klingar,
Jag sväfva vill och hänryckt störta mig I afgrundsnatten för att finna dig.
Dig, kärlek, tillber detta ömma hjerta,
Af tjusning d&radt, blödande af smärta —
Dig söker jag, du lifvets högsta skatt,
I glädjens solsken och i sorgens natt.
Hvar är du, milda himlabarn? O, svaral Kom, för mitt öga ljuft dig uppenbara,
Som i minuter af olympiskt väl Du ofta gjort det för min rörda själ.»
»Herre,» hviskade frun till kammarskrifvaren, »är. det blott ett barn till själ och hjerta som nu sjunger derinne?,. . .
Källa: Project Runeberg ·
