Sida 116
Skulle man icke snarare tro, att en morinna med eqvatorns eld i hjertat förirrat sig in i min anspråkslösa pension 1» Alm bleknade och slöt till ögonen, liksom fruktade han, att hans själ skulle krypa fram ur dem; men han svarade intet.
Trettonde kapitlet.
Amanda.
När Alm, med hjertat ånyo fyldt af oro öfver fosterdottern, beträdde tröskeln till sångrummet, uppreste sig från pianot en högväxt flicka.
Den, som fyra år förut sett den tolfåriga Amanda, hvilken i sitt förkläde mottog de slantar man kastade åt henne för de många vemodiga folkvisor hennes späda, men klara stämma exeqverade utan annat ackompagnemang än vindens susning i träden på Karl Xllhs torg eller sorlet af barn och tjenstfolk, som då utgjorde hennes enda uppmärksamma publik, skulle väl svårligen kunnat återfinna henne i denna tjusande gestalt, som, mer sväfvande än gående, närmade sig sin fosterfar.
Det rika, svartglänsande håret sammanhölls i nacken af ett smalt, hvitt sammetsband. En klädning af kattun med skär botten och blå påtryckta blommor, tätt åtsittande om det smala lifvet, men derifrån nedfallande i en veckrik kjortel, förrådde smärtheten af en växt, hvilken de sexton åren ännu icke hunnit fullbilda, men som tycktes utlofva något, hvilket man sällan, om någonsin, får intagas af och beundra, om ej i konstnärens skapelser af marmor eller i drömmens gestalter af lilja och ros
Magistern från Skinnarviken hade icke öfverdrifvit, när han med den mytologiska penseln afbildade hennes ansigte, ty detta var onekligen sådant, att det kunnat väcka den olympiska odödlighetens afund. En blekhet hvilade öfver hennes anletsdrag, men icke kall som snöns, utan varm som
Källa: Project Runeberg ·
