Sida 220
De fyra, fångknekten, fången och soldaterna, marscherade till den af de begge kasernerna, hvilken bebos af garnisonsbefälet och hvaruti kommendantsexpeditionen jemväl är. Den andra kasernen innehafves af manskapet, hvilket å de från vakt och tjenstgöring fria dagarna sysselsätter sig med läsning, skrifning, räknekonst och kartritning m. m.
Den enda och visserligen icke ringa fördel, som tillgodo-kommer denna garnison, hestår deruti, att undervisning-uti nyssberörda ämnen meddelas manskapet af ett par subalterner, och vid ombyte anställes examen af någon regementsofficer vid samma regemente, hvarefter soldaten icke sällan återvänder från en dylik tjenstgöring med rätt försvarliga kunskaper i dessa ämnen och skulle på dubbelt sätt kunna bli nyttig för sin hembygd, såvida man jemväl kunde hitta på något ofelbart medel till förhindrande af alla transaktioner mellan fångar och bevakning af den art, som ofvan nämts, och hvilka naturligtvis måste inverka menligt på truppens sedlighet.
I högsätet vid sessionsbordet i kommendantsexpeditionen satt en gammal man af martialiskt, vördnadsbjudande utseende. Det var kommendanten på Carlstens fästning.
»Du har något att säga mig,» började kommendanten förhöret. _
»Ja,» svarade fången, »det är cj många som haft så mycket att säga som jag har i dag.»
»Nå, låt höral»
Fången teg, men kastade en blick på fångknekten och de begge soldaterna.
»Du vill tala med mig mellan fyra ögon?» frågade kommendanten.
Mjölnaren gjorde en jakande bugning.
Kommendanten gaf bevakningen ett tecken att af-lägsna sig.
»Men, herr kommendant,» tvekade fångknekten, fixerande Broms från topp till tå. »
»Hvad vill du?» sporde kommendanten.
»Broms är en så genompiskad skälm,» svarade fångknekten, »och det är just icke rådligt att...»
»Marsch på dörren, och kom ej fn, förrän jag befaller!» ropade kommendanten, förargad öfver att någon kunde anse en enda person farlig för honom.
Källa: Project Runeberg ·