Sida 222
fulla, så att de lågo orörliga på marken, liksom hade ett helt batteri af Göta artilleri gått öfver dem.»
»Nå?»
»Hvad gjorde jag då?.. . Rymde jag kanhända?.. . Nej, jag tog på min rygg de begge soldaterna med gevär och allt deras öffiga pick och pack samt bar dem sålunda tillbaka till fästningen . . . Lättare packning kan man ha på ryggen.»
»Jag kommer ihåg det. . . du har en förträfflig rygg.»
»Men ännu förträffligare fötter och ben . . . Om jag då velat rymma, hade det varit en leksak för mig. . . men jag gjorde det inte, och det af tvänne skäl.»
»Och skälen äro:
»För det första, så håller jag hjertligen af nådig herr kommendanten och skulle ej för allt i verlden vilja förorsaka honom den minsta förargelse.»
»Högst förbunden!»
»Och för det andra, ville jag ej skiljas från fästningen som en rymmare.»
»Och dessa voro skälen?»
»Ja, hvilka annars, nådig herr kommendant?»
»Du har kort minne, kära Broms, ty du glömde det förnämsta.»
»Glömde jag det förnämsta?» upprepade Broms, och tog sig om skägget med ena handen; »hvad kunde det vara för slag?»
»När du hade gjort din bevakning redlös, så kastade du några betydelsefulla blickar omkring dig.»
»Hå, herr kommendant!»
»En af de der blickarne föll på din kamrat Tunqvist, som också hade utgång samma dag och hvilken då händelsevis befann sig i ditt grannskap.»
»Minsann jag det kan erinra mig.»
»Tunqvist är din vän, det vet du af gammalt, och han skulle för allt i verlden icke velat förlora dig. .. Derför följde han alla dina rörelser med mycken uppmärksamhet, och väderkorn har han, det vet du, ty han kallas ej för roskull för Hvita räfven.»
»Det var således af fruktan för honom som jag återvände till fästningen?» yttrade mjölnaren, något förbluffad.
»Ja visst, och det var äfven derför som Tunqvist för-liden natt blef upphängd i hvalfvet och som han nu ligger nära döden. Du hör, att jag noga känner till era bragder.»
Källa: Project Runeberg ·