Sida 248
»Jag står i den största förbindelse hos er, min herre,» förklarade vagnens egare, »och jag skulle önska veta hvem jag nu har att tacka för mitt lif.»
»Ha!» ropade mannen i läderkappan, stirrande på den andre, hvars anletsdrag han nu först upptäckte vid skenet af vagnslyktan.
»Hvad är det?» frågade vagnens egare något förundrad.
»Det var då ni!» fortfor mannen i läderkappan, »ni .. . ni!»
»Ni känner då mig?» yttrade den andre; »men jag begriper inte ...»
»Bonde,» ropade den förre, »hjelp mig att lyfta liket upp i vagnen, ty jag åker i mitt eget åkdon.»
Derefter fattade han, med bondens tillhjelp, tag i liket och lade det in i vagnen.
»Hvad vill det här säga!» utbrast vagnens egare; »hvarför vägrar ni nu att åka i min vagn?... Hvem är ni, min herre?»
»Ni känner då icke igen mig?» frågade mannen i läderkappan, i det han förde sitt ansigte närmare intill den andres.
»Ha!» ropade nu denne i sin ordning och tog några steg tillbaka.
»Begriper ni nu, hvarför jag föredrager mitt öppna åkdon framför er täckta vagn?» frågade mannen i läderkappan
»Ja... jag begriper äfven, att ni nu ångrar er att ha räddat mitt lif.»
»Det är ej handlingar af mensklighet man ångrar här i verlden . . . God natt, min herre!»
Efter dessa ord vände mannen i läderkappan ryggen åt vagnen och återvände till sin kärra.
Källa: Project Runeberg ·