Sida 273
»Ja, ja, ett stort ärr, som gär tvärs öfver näsbrosket.»
»Aha!... Då känner jag den skurken .. . Men hur har han kommit hit! . .. Hvem fan har hjelpt honom ur fästningen? . . . Kan du höra hvad som talas?»
Sara lade örat till hålet.
»Nej, jag hör ingenting,» svarade hon.
»Dumtl»
»Men jag ser tydligt att han talar om något vigtigt för krögerskan,» sade Sara, »för hon lyssnar med öppen mun och vidgade näsborrar.»
»De ha något satanstyg för sig.»
»Nu grinar han och skelar så rysligt så.»
»Åhå, du hvita räf!» mumlade Broms, i det han släppte ned Sara; »hade jag nyss vetat hvad jag nu vet, så skulle du nu grina och skela så lagom ... Du kokar ihop en skåll-het soppa för mina läppar, men det är billigt att du blir den förste, som smakar på den.»
Broms och Sara Bade derefter på tåspetsarne ifrån gården genom farstun ut på gatan.
»Jag hörde bestämdt, att det var någon som tassade utanför på luckan, och jag såg en bred skugga röra sig ute på gården,» yttrade i rummet innanför krogen den hvithårige, skelögde mannen, hållande ögat intill det stället af fönsterrutan, bakom hvilket hålet på fönsterluckan var.
»Du tror då, kära Tunqvist, att han stått och kikat hitin?» frågade krögerskan.
»Ja, han har känt igen mig.»
»Då anar han oråd och kommer ej tillbaka till Svarta Dufvan.»
»Det aktar han sig nog för ... Jag hade velat se honom i det ögonblick han kände igen mig. . . men om han nu dertill visste,» tillade Hvita räfven med ett styggt leende, »om han visste, att det är honom jag har att tacka för min frihet, och att det således är han sjelf som skurit sina egna spön, så ...»
»Han sjelf, säger du?»
»Genom honom kom jag på sjukhuset,» mumlade Tunqvist med sammanbitna tänder; »jag stälde mig som död och blef förd till bårhuset... Under den villervalla, som uppkom på lästningen genom Bromsens tillställning, lyckades det äfven för mig att rymma... Ha, ha, min gubbe! Vi träffas hos bundtmakaren, sa’ räfven till vargen!»
Källa: Project Runeberg ·