Sida 338
■ Andra scenen.
Följande dagen befunno sig på balkongen likaledes tvänne personer, nämligen Amanda och revisor Alm, sittande bredvid hvarandra.
Solen närmade sig redan Svartsjölandets skogstoppar och strålade något matt genom solröken, som lägrat sig öfver land och vatten.
»Och ni har icke sett honom efter er återkomst till Sverige?» frågade Alm.
»Blott en enda gång,» svarade hon; »för åtta dagar sedan promenerade jag med min far öfver Norrbro... då mötte vi honom ... han stannade öfverraskad och orolig.»
»Och han nalkades er?»
»Nej, han helsade och gick.»
»Och han har sedermera icke sökt något tillfälle att träffa er?»
»Jag hörde af husfolket, att en ung man, som på be-skrifning liknade honom, ofta varit synlig i närheten af denna trädgård, men aldrig visade han sig för mig.»
»Han har då hållit ord,» mumlade revisorn för sig sjelf.
»En dag i slutet af sistlidna vecka kom hans far, kommerserådet.. . Jag blef presenterad för honom, och han talade äfven några vänliga ord till mig; men med min far hade han ett längre enskildt samtal. . . Derefter reste han sin väg.»
»Gaf presidenten sin dotter del af detta samtal?»
»Ja.»
»Det rörde naturligtvis sonen?»
»Kommerserådet hade beklagat sig för min far öfver sin sons nedslagenhet, och jag såg tydligen på hans ansigte, att han var djupt bekymrad.»
»Löjtnanten har då omtalat allt för sin far?»
»Jag förmodar det,» svarade Amanda rodnande.
»Ni vet äfven, hvad presidenten vid detta tillfälle svarade kommerserådet?»
»Min far hade svarat kommerserådet, att allt berodde på mig. »
»Än sedan?»
»I går kom kommerserådet hit ut för andra gången.» »Och då?»
Källa: Project Runeberg ·