Sida 339
»Dä anhöll han, å sin sons vägnar, om min hand.»
»Och ni, Amanda?»
»Anhöll om ätta dagars betänketid.»
»Och när dessa ätta dagar äro förflutna, hvad skall ni svara?»
»Ja, hvad skall jag svara?» upprepade Amanda; »men,» tillade hon, fixerande Alms ansigte, »jag känner icke igen er i dag, min ädle vän ... Är ni ond pä mig?»
»Hur skulle jag kunna vara ond pä er! ... Hur kunde Amanda tro det!»
»Jag tyckte, att ni uttryckte er så . . . Ni är blek... Store Gud! Ni mär säkert illa.»
»Jag har icke mätt väl på nägra dagar ... en lindrig åkomma, som snart gär öfver.»
»Det blåser kanske för svalt frän sjön .. . Lät oss gå in!»
»Nej, låt oss sitta qvar, om ni tilläter ... Hvad ämnar ni svara efter de åtta dagarne?»
»Det är just derom jag önskat tala med er,» svarade Amanda med en stämma, som uttryckte mycken oro.
»Mig?.. . Det faderliga välde, ni en gång uppdrog mig, har upphört, sedan ni återfunnit er rätte fader.»
»Och likväl finns det ännu ingen, till hvilken jag hyser ett så oinskränkt förtroende som till er.»
»Detta förtroende utgör min lycka, min ära. Men jag tänkte, att i en sak af sådan vigt som den ifrågavarande ert eget hjerta vore det första ni borde rådfråga.»
»Jag har rådfrågat mitt eget hjerta.»
»Och ert hjerta har svarat?»
»Röster för bifall hafva höjt sig deruti. . . men äfven röster för afslag.»
»Hvilka röster ljuda starkast?»
»Jag kan ej afgöra det... min själ kastas som en lekboll mellan mörka och ljusa aningar.»
»Har ni gjort er sjelf denna fråga: kan jag bli lycklig med denne man?»
»Ja, jag har gjort denna fråga.»
»Och svaret?»
»Nej.. . nejl var svaret både från förnuft och känsla.»
»Nåväl?» sporde Alm, hållande åt sig andedrägten.
»Men med denna fråga korsar sig en annan,»
»Qch dennjt andra är?»
Källa: Project Runeberg ·
