Sida 340
»Kan jag väl, efter det förhållande som varit mellan mig och honom, bli lycklig med någon annan eller någon annan bli lycklig med mig?»
Under det Amanda med svag, osäker röst yttrade dessa ord, blickade hon förstulet på Alm, men det låg någonting betydelsefullt i den blicken.
»Och hvad svarades?» sporde Alm, stirrande rakt framför sig.
Amanda dröjde med svaret, liksom hade hon väntat, att Alm skulle hjelpa henne dermed; men revisorn, som icke sett den betydelsefulla blicken, upprepade blott sin sista fråga.
»Nejl» svarade hon modfäld; »jag kan ej bli lycklig med någon annan, och ingen annan kan bli lycklig med mig.»
»Deraf följer naturligtvis, att ni måste bli lycklig med honom,» yttrade Alm, döljande sin egen djupt upprörda sinnesstämning under ett ironiskt löje.
När en man vid Alms ålder är förälskad i en aderton-årig flicka, så visar han sig antingen pjunkig och lipande, och en sentimentalitet med fyrtio år på nacken gör alltid en löjlig figur, eller också förefaller han tvär och knarrig samt blir följaktligen mycket tråkig.
»Ah, ni är ej mer densamme 1» utbrast Amanda, resande sig upp från stolen; »ni är bitter ... grym 1»
Alm teg. Hans ögon följde aftonsolen, som i detsamma sjönk ned bakom Svartsjölandets skog. Den hade ett tycke med något som slocknade inom hans eget hjerta.
»Amanda, Amanda!» hördes inifrån presidentens röst.
»Efter åtta dagar har jag svarat,» yttrade Amanda; »efter åtta dagar är jag löjtnant Räyels brud!»
Derpå försvann hon från balkongen.
»Bitter, grvm,» upprepade Alm för sig sjelf; »när man sett den ena illusionen efter den andra stupa för ödets slag och när man följt dem alla till grafven, då blir man grym, ty man vill hämnas sina mördade barn!»
Källa: Project Runeberg ·
