Sida 66
jag säger med flit armen, ty herm vet ju, att jag har bara en.»
»Hon går med mig... du behöfver inte mer bekymra dig om henne,» genmälde Alm, hvarefter han tog flickan vid handen och hastade med henne bort från ett ställe, der han haft döden så nära för ögonen.
»Hvem skall jag då få som skrifver mina sagor?» mumlade magistern för sig sjelf, under det han fortfarande böjde sig öfver Broms, hvilken, öfversköljd af det strida regnet, småningom började återvända till lifvet.
Derefter tog den otålige magistern mjölnarens hufvud vid håret och förde det nära intill en grop i berget, hvilken var fyld af regnvatten. Uti denna grop doppade han flere gånger sin väns ansigte.
Slutligen tog han fram en snusdosa af näfver och hälde hela dess innehåll in i mjölnarens mun och knäppte honom derefter länge och väl på näsan.
Dessa enkla uppfriskningsmedel medförde snart åsyftad verkan, ty det dröjde icke länge, förrän mjölnaren lyfte upp hufvudet, rullande ögonen åt alla väderstreck.
»Helvetets alla lågor!» röt han till; »hvar är han? Hvar är han?»
»Jag tror du sväljde ned snuset, din haj!» yttrade magistern.
»Hvar är han? Ha, det är du som skaffat honom undan, din himlabefängda, förtorkade läderlapp!» ropade mjölnaren och fattade sin *vän magistern i det tunna håret.
»Vet hut, Broms! När såg du skolpilten lugga sin magister?» sade magistern till mjölnaren.
Källa: Project Runeberg ·