Sida 68
»Det var väl mycket det pä en gäng . . . Men har dä flickan ingen närmare anhörig i lifvet?»
»Nej, min fru.»
»Hennes far är dä äfven död?»
»Derpå har jag svärt att lemna ett bestämdt svar.»
»Hur då?»
»När jag i morse frågade henne, om hennes far ännu lefde, kan ni gissa hvad hon svarade mig dä?»
»Nej, min herre.»
»Min far lefver,» svarade barnet, »men för mig är han sä godt som död.»
»Besynnerligt yttrande af en tolfårig flicka.»
»Ja, är det inte det, min fru!»
»Men ni affordrade väl henne en närmare förklaring?»
»Ja visst. . . men . . .»
»Nå?» i
»Hon sade till och med, att hon kände sin far, att hon visste hans namn, och att hon en gång sett och talat med honom ... men ...»
»Men?»
»Men att hon lofvat att aldrig för någon yppa hvem han är.»
»Högst förunderligt! ... Nå men, min bäste sekter, hvad intresse kan hon väl ha deraf, att hon döljer sin fars namn, i synnerhet som denne far, hvem han nu må vara, icke det ringaste synes fråga efter sitt barn, ty om han det gör, hvarför låter han då flickan vistas i ett så rysligt sällskap?... Men det är möjligt, att han inackorderat henne hos detta folk?»
»Nej, dagen efter moderns död fick flickan tio riksdaler af honom till hennes begrafning ... men sedan dess har hon inte hört det minsta från honom.»
»Och ändå vill hon inte säga hans namn?»
»Hon har lofvat förtiga sin fars stånd och namn.»
»Hvem har hon lofvat det?»
»Sin far.»
»Idel gåtor!»
»Och hon har lofvat det vid sin mors minne.»
»Vid sin mors minne!. . . Allt det här förefaller mig som en saga.»
»Ja, min fru, vid sin mors minne har hon lofvat att förtiga namnet på sin omensklige far. . . Detta arma barn
Källa: Project Runeberg ·