Sida 116
»Nej, madame.»
»Jag tyckte, att riddarens ansigte mycket liknade ert . .
förstås likväl att jag undantager det stela och kalla.»
Armand blef blodröd ända upp öfver öronen.
Hertiginnan syntes beundra den vackra färgen.
Beundrade hon den som konstnär eller som qvinna?
»Äfven ni har anlag för att bli en Roderik,» yttrade hertiginnan, leende, »ni har ju redan trotsat en siren och öfvervunnit Gud vet icke hur många cykloper... Men ni har handlat mer oegennyttigt än Roderik, ty ni hade ingen Angelica, ni.»
»Ack, om det gälde er, skulle jag icke vänta på den bevingade hästen!» ropade Armand raskt och med strålande ögon, ty på morgonrodnaden följer ju alltid solen.
»Jag tror det nog,» svarade hertiginnan hjertligt; »i ett fall åtminstone liknar mitt öde Angelicas... liksom hon är jag fjättrad vid en klippa... men,» tillade hon skämtande, »lyckligare än Angelica, har jag ej något vidunder att befara.»
Armand såg i detsamma hertiginnan helsa på någon, som måste finnas bakom honom, emedan hennes blickar riktades mot den sidan af galleriet åt hvilken han vände ryggen.
Han såg sig om och blef varse en elegant, djupt bugande kavaljer, som stod på ett längre afstånd från dem.
»Förlåt, madame!» yttrade Armand, i det han oroligt vände sig till hertiginnan; »ni tyckes vara bekant med denne man.»
»Ja,» svarade hertiginnan, utan att dela den unge mannens oro.
»Baron S:t-Bris.»
»Ja, baron S:t-Bris.»
»Och han umgås hos er?»
»Icke just hos mig, utan hos hertigen, hvars dagliga gäst han är . . . Jag möter honom ofta på promenaderna, och nästan dagligen är han uppe i Luxembourgs galleri.»
»O, min Gud, han går ofta hit!» sade Armand med verklig ångest.
»Men hvarför är ni så orolig?»
»Jag tror jag nyss nämde, att jag sett denne baron i markisinnan d’Estelles sällskap.»
»Jag minns det.,. men jag ser icke hvarför...»
Källa: Project Runeberg ·