Sida 134
»Var god och sätt er, baron,» uppmanade markisinnan; »ert ärende rör bäde mig och hertigen?»
»Ja, madame,» svarade baronen, bugande sig ånyo både för den ena och den andre.
Hertigen tycktes hvarken hafva ögon eller öron för baronen. Troligtvis brunno ännu furiernas facklor i hans hjerna.
»Nå, till saken?» påminde markisinnan.
»Jag var i går förmiddags uppe i Luxembourgs galleri,» underrättade baronen.
»Ni går ofta dit,» yttrade markisinnan med ett kallt leende.
»Ja visst, madame ... Om man blefve konstnär genom att blott beundra den sköna konsten, så hade jag för längesedan varit en stor målare och ...»
»Förlåt, baron, det var väl icke för att tala om Luxembourgs taflor ni kommit hit?» inföll markisinnan otåligt; »och för öfrigt, om jag icke misstager mig, går ni dit mer för naturens skull än för konstens... Ni träffade der, som vanligt, hertiginnan de Beaudreuil, förmodar jag.»
»Ja ... men i går var mitt sällskap mer obehöfligt än någonsin.»
»Hur då?»
»Emedan hertiginnan hade sällskap förut.»
»Hvad ovanligt deri?... Luxembourgs galleri vimlar ju alla förmiddagar af konstnärer.»
»Jag vet just icke, om den jag menar kan hänföras till konstnärernas olympiska skara, men om så förhåller sig, så är han, min själ, icke en bland de minst lycklige.»
»Han, säger ni... hvilken han?... Någon af våra vänner förmodligen?»
»Någon af våra vänner?... Det tror jag mig kunna bestrida. . . men jag tviflar på att kunna göra det hvad hertiginnan beträffar.»
»Men hvartill alla dessa omvägar, min bäste baron?... Hvem var det?»
»En som icke är vår vän, men som vi icke desto mindre intressera oss ganska mycket för, ja, kanske mer än om han verkligen vore en af våra vänner ... ni vet väl, hur man nu för tiden behandlar sina vänner?»
»Nå, hvem menar ni då?»
»Armand Cambon,» svarade baronen.
Källa: Project Runeberg ·
