Sida 148
Pantheons torn är det högsta i Paris, och beundraren af sköna, vidsträckta utsigter underlåter icke gerna att uppstiga deruti, när himmelen hvälfver sig klar öfver den stora, minnesrika staden.
Men den som med beundran vill dröja vid stora mäns grafvar nedstiger i Pantheons källarhvalf och stannar företrädesvis vid de sarkofager, hvaruti Voltaire och Rousseau hvila och som der uppstäldes af folket under första revolutionen.
Bourbonerna, lika litet vördade män med lager som demagogerna män med krona, vältade de begge sarkofagerna från deras platser och instängde dem i en mörk, fuktig håla, hvars ingång tillmurades.
Men 'samma revolution som återgaf inskriften framdrog äfven de gömda, men icke glömda sarkofagerna och stälde dem åter der de förut stått.
Man vore färdig att med Michelet säga: »Kristendomen är nåden, men revolutionen rättvisan.»
Den som innesluter Rousseaus jordiska qvarlefvor har några enkla prydnader, som likväl erinra något om den store dödes seder och karakter: hyddan, under hvars låga tak han tänkte och skref; handen med facklan, som sträcker sig ut genom den halföppnade dörren för att upplysa kommande åldrar; och inskriften derunder:
»Ici repose l’homme de la nature et de la vérité.»
Under Pantheon hvilar äfven stoftet af marskalk Lannes samt många andra krigare från kejsartiden.
Bland de många urnorna med hvar sitt brustna hjelte-hjerta upptäcker man en som till sitt yttre är vida anspråkslösare än alla andra.
Men det hjerta som deruti förvaras bidrog ej heller till verldens förstöring, liksom grannarne deromkring. Det tillhörde geometern Lagrange, en af vetenskapens, men icke krigets heroer.
Pantheon saknar många grafvar, som borde finnas der. Ett pantheon i Frankrike kan icke hafva for många underjordiska våningar eller brist på gäster deruti.
De begge män, vi nu infört på Place du Panthéon och som der stannat, voro Armand Cambon och hans fader, invaliden på Bicétre.
Källa: Project Runeberg ·
