Sida 234
»Ah, du har då redan nämt något för hertiginnan?»
»Ja, min vän, och hon har lofvat oss vida mer än jag någonsin kunnat drömma om ... Du tror kanske icke, när jag säger dig, att hon lofvat oss trettiotusen francs!»
»Trettio tusen francs!» ropade Félix, stannande förvånad.
»Dessutom har hon lofvat att framdeles vara oss till nytta, om vi skulle behöfva henne.»
»Hon håller då mycket af er, den goda hertiginnan?»
»Jag tror visst, att hon har skäl att vara nöjd med mig... Men jag misstänker ändå, att det ej är helt och hållet för min skull som hon ger oss så mycket pengar.»
»För hvems då?»
»Hertiginnan sätter stort värde på din förträfflige kusin.»
»På Armand?»
»Ja... jag vet icke hvad tjenster din kusin kunnat bevisa hertiginnan, men när hon hörde, att jag tänkte gifta mig med en nära slägting till honom, blef hon gladare än jag någonsin på länge sett henne. .. Jag tror, att om jag hade begärt hundra tusen francs, så skulle hon ha gifvit mig dem.»
»Det är vackert nog som det är, tycker jag... Vi äro då redan rika, älskade Collette.»
»Men vi skola likväl börja som vi vore fattiga,» sade den förståndiga fransyskan; »ty endast på det sättet kunna vi bli rika och motse den tid, då jag hvar afton kan gå på vådevillen och du hvar dag röka din cigarr... En cigarr för fyra sous, det skall smaka dig något det, gode Félix.»
Sålunda pjollrande om framtiden, närmade sig de unga tu ett mycket stort hus vid den gata, på hvilken de be-funno sig, och stannade framför en hög port, prydd af bildhuggeriarbete: faunhufvuden förenade medelst guirlander.
Porten var öppen, och flere personer visade sig deruti, samtalande med mycken liflighet.
Collette igenkände snart portvakten samt både hertigens och hertiginnans betjenter.
En af de sistnämde sprang emot Collette.
»Ah, hvilken olycka! Hvilken ryslig olycka!» ropade denne.
»Hvad är det?» frågade Collette.
Källa: Project Runeberg ·
