Sida 380
Han talar om segerns ära, men äfven om segrarens mildhet, skönare än segerns ära.
Han hotar och ber, trotsar och knäfaller.
Yxorna sänka sig långsamt.
Man kan icke neka den unge mannen något, ty det är platsens hjelte, det är Armand Cambon.
TRETTIOÅTTONDE KAPITLET.
Ett morgonbesök i S:t-Germain.
Faubourg S:t-Germain, det förnäma legitima högkvarteret, lyssnade från andra sidan Seine till stridens buller.
Det lyssnade med hämmad andedrägt, men med strålande ögon, ty äfven der visste man, att det icke mer gälde den eller den ministern, utan helt enkelt en tron, Ludvig Filips tron.
För hvarje skott som hördes dåna var det som hörde man fallet af en sten ur grundmuren till julidynastiens tron, och man välsignade, åtminstone för tillfallet, detta raska folk, som icke har portar af ek och jalusier af mahogny att krypa bakom när det gäller.
Den enda icke fullt lyckliga inom S:t-Germain var kanske den sköna markisinnan Eulalie d’Estelle.
Ensam i sin granna boudoir, mätte hon gobelinsmattan med sina små beundransvärda fötter, gnistrande af guld-paljetter på purpurröd silkessammet.
Än knäppte hon till diamantspännet på sidenskärpet, som sammanhöll hennes morgondrägt af hvita spetsar, och det ganska hårdt, liksom ville hon närma sitt lif till guldbiets ; än lossade hon helt och hållet på samma skärp, så att spetskjorteln vårdslöst draperade sig kring hennes mönstergestalt, lik den fotsida drägten kring en antik stod.
Oroligt häfde sig hennes höga bländande barm, kanske för mycket blottad till och med för en morgontoalett, men
Källa: Project Runeberg ·
