Sida 389
sjelf förekommit mig, men detta hindrar mig ej att betala resekostnaden, utan att ens se på räkningen... Vidare vill jag minnas, att det var frågan om en viss grafvård, som...»
»Icke ett ord om grafvården, markisinnal» sade Hvita Björnen med dof röst och svällande ådror i pannan; »icke ett ord derom!... Det är hvarken om den eller resekostnaden jag nu tänker tala med er... det är om något helt annat, det bedyrar jag.»
»Men, min vän, hvad kan det då vara?» frågade markisinnan med sin ljufvaste ton och under ett artigt bemödande att befria sin arm från den grofva handen.
Men det var ett fruktlöst bemödande.
Icke ett helt markisat skulle hafva ryckt hennes arm ur denna hand,
»Åbjo, det är bara ett par små historier,» svarade Hvita Björnen.
»Ett par små historier, säger ni... och hvad handla de om ?»
»Om två olyckliga vinhandlare,» svarade Hvita Björnen till markisinnans stora öfverraskning, och troligtvis äfven till läsarens.
TRETTIONIONDE KAPITLET.
Två olyckliga vinhandlare.
Markisinnan började tro, att en flykting från Salpetriére satt bredvid henne, och denna tro lifvade hennes mod.
Förmodligen ansåg hon en tokig björn mindre farlig än en klok.
Hon beslöt att behandla den tokige med all möjlig varsamhet och mildhet.
»Jaså, två olyckliga vinhandlare,» upprepade hon med innerligt deltagande; »men hur förhåller det sig då med de stackars menniskorna?»
Källa: Project Runeberg ·
