Sida 439
Man började småningom hemta andan efter den vildaste af stormar. Men man dansade ej, ty ännu var marken slipprig af utgjutet blod, ännu för varm "efter den utbrunna vulkanen.
Man talade dels om de olyckor man öfverstått och dels om mycket annat, ty fransmannen och fransyskan, vana vid stormande tidskiften, tala icke gerna om ett och detsamma.
Deras ögon äro ej skapade för eviga tårar, deras munnar ej för eviga sorgeqväden.
Deras lif är en oupphörligt fram och tillbaka löpande skala mellan stormljudet i Notre Dame och näktergalens drill i Trianons lundar.
Den allvarlige värden, då föremålet för allas tacksamhet och beundran, hugnade hvarje gäst med några ord. Men ofta vände han mot salongsdörren sitt ansigte, pålitligheten och äran målade på en botten af jern.
Generalen tycktes vänta ännu en gäst.
/indtligen uppslogos salongsdörrarna, och en betjent anmälde:
»Monsieur Armand Cambon.»
Kunde det vara vår hjelte, som generalen väntade? Så tycktes det åtminstone, att döma af det sällsporda leende, hvarmed den annars så stränge krigaren mottog sin nye gäst.
Vår hjelte var något förändrad, men detta helt och hållet till sin fördel, ty hvad göra icke — kläderna.
Mobilgardets enkla, men smakfulla officersuniform, närmande sig mycket nationalgardets, klädde utmärkt väl den vackre och välbildade unge mannen.
Det smärta lifvet, det höghvälfda bröstet och den breda skuldran fylde förträffligt den nätta vapenrocken, som i sin ordning icke heller vanpryddes af hederslegionens vackra hand och kors.
Armand hade, sedan vi sist sågo honom, lagt sig till något som en qvinna vid första påseendet kanske skulle misstycka, men slutligen fullkomligt ursäkta, nämligen ett bredt och temligen färskt ärr tvärs öfver venstra kindbenet, vittnande om god klinga och god arm.
Värden tog officeren vid handen och ledde honom fram i salongen in i en brokig ring af herrar i uniformer
Källa: Project Runeberg ·
