Sida 48
Vid deras jämmerrop, som fylde hela salongen, upphörde orkestern att spela, och det blef ett ögonblicks tystnad, hvarunder man säg maskerna på raderna resa sig upp och utsträcka sina halsar öfver gallerierna, för att se hvad som föregick nere i salongen.
»Till vapen 1 Man anfaller obeväpnade medborgare, man mördar värnlösa qvinnor! Till vapen!» skrek kolossen med tigerhufvudet, afbrytande på detta sätt den hemska tystnaden.
Skallet af denna röst, som hördes ända in i korridorerna och foyer’erna, följdes af ett allmänt tumult.
»Till vapeni Till vapen!» genljöd då från alla sidor, från alla vinklar och vrår af den stora salongen.
Den omkullslagne stadssergeanten var dock snart på benen igen. Han drog genast värjan och kastade sig ånyo mot masken med tigerhufvudet, men fick, innan han ännu hunnit göra bruk af sitt vapen, af denne ett sådant slag med messingsluren i hufvudet, att han för andra gången stupade, men blödande och sanslös.
Nästan i samma ögonblick låg äfven hans kamrat, som vidrörde masken med päronet, utsträckt på golfvet och trampad under fotterna af dem som kullslagit honom.
De öfriga stadssergeanterna, jemte de vid dörrarna posterade municipalgardisterna, blottade likaledes sina vapen, men för svage att motså anfallet af hundratals masker, som vräkte emot dem bänkar, fiolfodral och allt som närmast var till hands, drogo de sig parerande intill en af väggarna, för att der afvakta den förstärkning, som vid början af oväsendet blifvit reqvirerad.
Emellertid sträfvade alla maskerna att komma ur ur salongen, under skrik och jämmer af trampade och klämda. När förstärkningsbataljonen ändtligen anlände, var det knappast andra än qvinliga masker qvar i salongen, der allt bar spår af oordningen och striden.
Så slutades den sista operamaskeraden i februari månad 1848.
Det var också den sista under konungadömet.
Källa: Project Runeberg ·
