Tillbaka Read Runeberg

Romaner 4. Sonen af Söder och Nord. Del 2

Originalsida 51
Originalsida 51
Originalsida 50
Originalsida 51
50–51

Sida 51

Hvarje ankommande landtbo har sin lykta, hvarje mötande stadsbo sin. På afstånd ser man endast lågor, som än möta, än dansa förbi hvarandra genom gatorna och öfver torgen, vid kajerna och öfver broarna, öfverallt der rum finnes för menniskofot.

Man skulle kunna tro, att de dödes själar uppstigit ur katakomberna för att drifva sitt nattliga spel i den slumrande staden.

Men när klockan slår åtta, höres från hvarje öppen plats en ringklockas ljud, och man ser der de tallösa lågorna dels försvinna in i husen, dels ila ut genom barriererna, genom fästningsverken samt förskingras utåt landsvägarna.

De bortilande äro landtborna, som icke längre än till åtta fått uppehålla sig i staden, hvars egen befolkning nu är på benen, intagande den plats som de förre lemnat och hvilken omöjligt skulle kunna rymma dem alla.

Denna ordning, högst nödvändig för en så rikt befolkad stad, iakttages med största stränghet. Den landtbo som sluter till örat för den påminnande ringklockans ljud förlorar ovil-korligen de varor han ännu kan hafva osålda, ty polisen lägger ögonblickligen beslag på dem, antingen säljande dem till den mestbjudande för det allmännas räkning, eller förande dem direkt till de hospital som till dem hafva rättighet.

»Om ni tillåter, kunna vi hvila här något litet,» sade den ene af de unga männen som stannat vid Triumfbågen.

»Som ni behagar,» svarade den andre; »vi ha god tid på oss.»

»Men svep kappan bättre om er, monsieur Armand, så att icke de fördömda sablarna synas.»

»Ni tycker ej om sablar, monsieur Eugéne?»

»Hvem kan tycka om sådana vapen 1... Jag hatar allt som icke är hvad det synes vara, lika mycket som jag

värderar det som är för mer än det synes . .. Ser ej sabeln vida fruktansvärdare ut än värjan?»

»Möjligtvis för den som icke är kännare.»

»Kan ni säga mig, till hvad godt man kan använda

en sabel?... Ni svarar: den är det beqvämaste medel att

beröfva sin fattiga nästa ett öra, en näsa, en arm.»

»Det är vackert nog, det,» menade Armand.

»Det är lumpet,» menade deremot Eugéne; »att så

der stympa och vanställa en mensklig verelse, det är grymt, onaturligt I»

Källa: Project Runeberg ·