Teaterstycken 2

152

.TERNRÄRARER.

för sin bödel — men hon måste det — ja, herre, hon har bekännt allt!

Dahl (länder orolig sin cigarr pä ljuset). Nå, efter du nu vet allt, min vän, så låt oss tala öppet och utan omvägar med hvarandra — — hvad fordrar du jag skall göra för din dotter? — Hvad skall jag göra för Anna? axelson. Ingenting. dahl. Ingenting, min vän?

axelson. Ni frågade mig nyss, hvad jag nu sysselsätter mig med. Jag har, som ni vet, varit jernbärare om sommaren och strumpväfvare om vintern. Nu har jag lagt bort dessa båda yrken för att välja mig ett annat.

dahl. Ett annat yrke? — Nå, så mycket bättre — kan jag på något vis vara dig till tjenst, så — hvad är det för yrke du tänker välja?

axelson (går närmare Dahl). Jo, herre, jag tänker bli — mördare!

dahl (förskräckt). Ha! (Rusar till klocksträngen, fattar i ringen, hvarvid denna jemte snöret faller till golfvet.)

axelson (hånskrattande). Ha, ha! — Den klocka, som härnäst ljuder för er skull, finnes inte i detta hus — den hänger i Klara kyrktorn!

dahl. Menniska! Ar du från dina sinnen! (Skyndar till sidan, der värjan står, och drager den)

axelson (sliter värjan ur hans hand och bryter itu den). Det biter inte jern och stål på en jernbärare, när han höjer sina armar som förtviflad far 1 (Kastar stumparna på golfvet.) dahl (skälfvande). Olycklige! — Hvad är din afsigt? axelson. Att hålla mitt löfte! — Att strypa dig, eländige!

dahl (rusande till fönstret). Hjelp! Räddning! axelson (fattar uti Dahl och kastar honom mol bordet, hvarvid ljusen falla omkull och släckas, så all det blir mörkt i rummet). Ingen räddning, om också himlen eller afgrunden ställde sig mellan oss båda!

dahl (flyende in i sidorummet). Hjelp! Hjelp! — Mördare I Mördare I — (Axelson skyndar efter honom in i rummet. Buller, liksom af tvänne brottande, höres från rummet. Del blixtrar och åskar starkt. Efter en kort stund blir det lyst i rummel, hvarefter Axelson utkommer, blodig i ansigtet och om händerna, och går ined simliga steg till dörren, den han öppnar.)