Sida 361
Herr Dardanell och hans upptåg på landet
antira akten.
Åttonde scenen.
ERNST och AMALIA (utkommande från sidorummet till höger).
ernst. Jag är som fallen från skyarne! Rudolf skulle vara min rival, och dertill gynnad af er tant?
amalia. Tyvärr! Ni känner er kusins talang att ställa sig in hos alla. Han har gjort sig bekant med tants alla svagheter, och i det han har förstått att smickra dessa, har lian hunnit allt närmare sitt mål.
ernst. Men dit han aldrig skall hinna, så sannt jag lefver!
amalia. Tyst, tant kommer. (De draga sig tillhaka mot bakgrunden och samtala sakta under följande scen.)
Nionde scenen.
DE FÖRRE. KNUT. FRÖKEN SILFVERSVANZ (något gammal, men det oaktadt klädd som ung flicka och med koketta åtbörder, utträdande tillika med Knut från ■rummet till venster).
knut (/' det de komma ut, till fröken). Högst nervsvag, min nådigaste fröken — det är klart som dagen. Ni tarfvar en fullständig reparation.
fröken (sätter sig i en soffa). Käraste herr doktor, tro mig, jag lider af för mycken känslofullhet. Jag blir så lätt upprörd. Så, till exempel, känner jag mig böjd till vrede, så snart jag ser en annan ung flicka.
knut. Jaså . . . men när ni ser andra gamla flickor då? fröken. När jag hör talas om kärlek, blir jag så underlig till mods.
knut. Gör ni det? (Känner henne pä pulsen.) Stackars liten! (Ernst kysser Amalias hand.) fröken. Hvad var det?
knut. Ah, ingenting! Min medbröder och lärjunge kände endast unga fröken på pulsen.
fröken. Gör man det med lapparne?
Källa: Project Runeberg ·