Teaterstycken 2

434 kböningsdagkn.

Teatern föreställer altanen kring hafven å Storkyrka tornet. En messingslur slår lutad mol hafven.

Första scenen.

tornväktaren (uppkommande med en qvast). Jag får väl lof att sopa och städa af lite, för det kommer mycket folk hit opp på Storkyrkotornet att se på kröningen. — Vädra behöfs inte, ty hur skralt det än kan vara för en stackars tornväktare, frisk luft har han åtminstone till öfverlopps. Skura, det har himmelen dragit försorg om under hela denna välsignade sommar. Så får man då ihop en liten styfver åt sig, Gud vare lof. Nå, nå, det är inte alla da'r sötebröds-dagar! Ingen står Guds himmel så nära som tornväktarn, och ändå finns det knappt någon som har så litet af Guds gåfvor som han. Många Herrans år har jag haft den här tjensten, och hela min egendom består bara i en gammal psalmbok utan permar och en halfstopsbutelj utan hals — jaja, det förstås, min hustru oberäknad, ty hon har, om inte just så vackra permar, åtminstone en hals som förslår. Skulle min gamla messingslur gå sönder, så kunde hon i nödfall göra dess tjenst. Emellertid har det gått för sig, och ingen kan säga annat än att man hållit sig uppe här i verlden. Men ett släpigt lif är det — och ansvarsfullt se'n — — för några fattiga skilling i dygnet skall jag vaka öfver oräkneliga skatter, och glömmer jag att klämta när det brinner, då — — ja, då måste en arm satan bums ge sig af från himmelen för att trakteras med vatten och bröd nere på jorden. — — Tacka vet jag tuppen deroppe 1 — Det går ingen nöd på honom alls, och hvad gör han väl för nytta? — Inte säger han ett enda ord, utan står der och vrider på sig som en käring i kadriljen. Brinner det på norr, så står han helt ogenerad med näbben mot söder, utan att han blir det- minsta plockad för det. Ack, hvad jag gerna ville vara i tuppens ställe 1