Teaterstycken 2

jenny ellkit ångbåtsfärden.

481

det? — Så tag tallriken och ät upp den med! (Kastar tallriken till dem) Ack, mina nådiga damer, hvilken olycklig malheur! Föreställ er att — (Fortsätter under lifliga åtbörder, ehuru ohörbart, samtalet med damerna. Ifrån aktersalongen höres buller, hvarunder fyra herrar, som suttit dernere och spelat kort, upprusa, en af dem med kortleken i hand och den andre med spelprotokollet)

första herrn. Nenej, go' herrar, hvad är det för slag? — Inte går det an att så der behandla hederligt folk — det är säkert att vi spela både med stora och lilla slammen — jag vill våga mitt hufvud på det.

andra herrn. Har inte herrn något annat att våga än sådant der lappri, så är det så godt att låta bli — jag säger ännu en gång, att vi aldrig öfverenskommit att spela med slamm. När herrn gick i kolt och byggde korthus, hade jag redan lärt att dra mina spader.

tredje herrn. Herre, jag är ledamot af Stora sällskapet i Stockholm och torde derför veta hur ett parti whist ska spelas. (Till fjerde herrn.) Herrn har visserligen tappat den här roberten och är partisk, men jag vädjar till herrns rättskänsla och frågar, om vi inte före spelet kommo öfverens om att spela med slammar?

fjerde herrn. Det kan jag inte så noga erinra mig. första herrn. Nå, efter inte herrn så noga erinrar sig det, så gälla våra två röster mot en.

fjerde herrn. Jag skulle likväl nästan tro, att ingen öfverenskommelse gjordes —• ja, jag är fullkomligt öfvertygad derom.

tredje herrn. Det var ett hyggligt sällskap man råkat ut för.

andra herrn (med gråten i halsen). Att tappa tio ro-bertar med dubbla parier efter hvarandra — d'ä' hårdt. (Till fjerde herrn.) Min hedersbror, gör opp spelet för mig, för, sanningen att säga, min kassa räcker.

fjerde herrn. Kan inte, sa' Packalin. andra herrn. Jag afstår åt dig för en afton den loge jag abonnerat på kungl, teatern.

fjerde herrn. Nå, för mamsell Linds skull så får det då gå för denna gång —- go' herrar, låt oss göra opp spelet.

första herrn. Må ske då —■ det är första gång jag spelt med herrarne, och det blir också den sista. (Lägger

Teaterstycken. II. 31